Forskare ser en väg framåt – trots att 1,5-gradersmålet överskrids
Världens ledare förhandlar just nu på klimatmötet COP31 i Turkiet. FN har redan varnat för att 1,5-gradersmålet inte längre går att nå. Men även om vi är nära att överskrida gränsen finns det fortfarande mycket vi kan göra för att begränsa de allvarligaste konsekvenserna av klimatförändringarna. Det menar statsvetaren Matilda Miljand vid Stockholms universitet som forskar om EU:s klimatpolitik.

I samband med att Statsvetenskapliga institutionen hade öppet hus föreläste Matilda Miljand för gymnasieelever från Stockholmsområdet, och förklarade att klimatfrågan är mycket svårare att lösa än uttunningen av ozonlagret. Foto: Stockholms universitet
PUBLICERAD: 16 november 2026
UPPDATERAD: 17 november 2026
– Och om vi lyckas hålla oss under 2 grader och får ner våra utsläpp till nettonoll, finns det till och med en möjlighet att vi på sikt kan komma tillbaka under 1,5 grader med hjälp av koldioxidborttagning, säger Matilda Miljand.
Hon betonar att det är betydligt svårare att vända en temperaturökning än att förebygga den från början.
– Det här får därför inte bli ett ”carte blanche” för att fortsätta som vanligt med tanken att vi kan lösa problemen senare, säger hon.
I slutet av 1980-talet lyckades man enas om åtgärder för att rädda ozonlagret. Hur gick det till?
– Det finns flera skäl till att världen lyckades minska utsläppen av ozonnedbrytande ämnen. En viktig punkt var det politiska ledarskapet från framför allt USA och europeiska länder, som drev på för ett internationellt avtal. Montrealprotokollets styrka låg också i att det var både solitt och flexibelt. Protokollet lyckades både ge industrin en tydlig signal om att investera i forskning och teknisk utveckling av alternativ, och samtidigt möjliggöra en gradvis förstärkning av åtagandena.
Varför är klimatproblemet så mycket svårare att lösa än ozonproblemet?
– Att få ner utsläppen av växthusgaser kräver en större omställning av hela samhället. Det innebär att aktörer från alla delar av samhället behöver involveras och att även våra ekonomiska system och sätt att organisera samhället behöver förändras. Klimatfrågan är därmed både mer genomgripande och mer komplex att lösa.

Presskonferensen ”YOUNGO Energy Working Group: Electrification Agenda 35 by 35 and powering energy intensive sectors” lyfte fram ungas perspektiv på elektrifiering och energiintensiva sektorer.
Förhandlingarna på COP31 i Antalya försvåras av det geopolitiska läget. Hur kan de länder som vill gå före agera?
– Vi befinner oss i en geopolitiskt svår situation när det gäller klimatförhandlingarna. Jag skulle säga att det är viktigt att de länder som fortfarande vill driva på fortsätter att göra det, i någon form av ”coalition of the willing”. Annars riskerar vi att hamna i en nedåtgående spiral där vissa länders ovilja att komma vidare blir en ursäkt för andra att inte heller agera. Sådana initiativ bör komplettera det multilaterala samarbetet, inte ersätta det.
Du föreläste för gymnasieelever i förra veckan under öppet hus. Vad var det viktigaste du ville att de unga åhörarna skulle ta med sig?
– Det jag ville förmedla i min presentation var att miljöproblem i grunden är samhällsproblem, de är resultatet av hur vi organiserar våra samhällen. Mycket har åstadkommits, men vi når fortfarande inte de klimat- och miljömål som vi har satt upp. Att det är svårt beror bland annat på att det är många aktörer inblandade, stora geografiska och tidsmässiga avstånd och komplexa system. För att kunna lösa miljöproblem måste vi hantera en rad politiska konflikter, och statsvetenskaplig miljöforskning försöker förstå dessa konflikter.

Simon Stiell, chef för FN:s klimatkonvention UNFCCC, håller ett invigningstal den 9 november vid klimatmötet COP31 i Antalya.
Klimatförhandlingar kan kännas långt borta. Vad kan en ung person själv göra, och finns det hopp?
– Alla kan bidra till att begränsa klimatförändringarna och mildra deras effekter. Det är bra att lära sig mer om de här frågorna, så att man kan ställa krav på sin skola eller arbetsplats, men också på våra folkvalda, att de ska arbeta för att minska utsläppen. Sedan kan man förstås också fundera över sina egna val och om det finns sätt att konsumera mer hållbart. Jag tycker absolut att det finns hopp, trots alla utmaningar. Hoppet finns hos alla dem som fortsätter att arbeta för att utsläppen ska minska, från politiker i Bryssel till engagerade människor i kommuner, organisationer, företag och i vardagen.
Du forskar om EU:s klimatomställning i ett projekt som leds av professor Karin Bäckstrand. Vad handlar det om?
– EU Climatic handlar om hur genomförandet av unionens klimatpaket påverkas av att det sker i turbulenta tider, och vilka konsekvenser detta får för EU:s möjligheter att åstadkomma en effektiv och rättvis klimatomställning. Vi undersöker hur de många samtidiga kriserna har påverkat EU:s globala ledarskap, hur turbulensen påverkar politiska konflikter och utmaningar i genomförandet, samt i vilken utsträckning den påverkar unionens förmåga att åstadkomma en rättvis omställning.
EU-Climatic – Rising to the Challenge of the Climate Transition
YTTERLIGARE INFORMATION
FN:s klimatmöte COP31 pågår mellan 9–20 november 2026 i Antalya, Turkiet.
Montrealprotokollet är en överenskommelse som undertecknades i Montreal i Kanada 1987 för att begränsa användningen och utsläppen av freoner och andra ämnen som skadar ozonlagret som omger jorden. Tack vare protokollet har de globala utsläppen av ozonnedbrytande kemikalier minskat. Ökningen av halterna i atmosfären har avstannat, och för vissa ämnen har halterna börjat minska. Det så kallade ozonhålet över Antarktis kommer dock troligen att finnas kvar till efter cirka 2050.
Ozonnedbrytande ämnen har använts i tusentals produkter inom en mängd olika sektorer och utfasningen krävde omfattande arbete med att ta fram ersättningskemikalier och alternativ teknik. Men samtidigt gick det att på relativt kort tid ta fram alternativ som var möjliga att implementera globalt i olika industrier.
(Källor: UNFCCC, Matilda Miljand samt NE.se)
Senast uppdaterad: 2026-11-17
Sidansvarig: Statsvetenskapliga institutionen