Parapsykologi i backspegeln

Vad är egentligen parapsykologi?

– Parapsykologi kan sägas handla om två föreställningar, som en del parapsykologer tror hänger ihop, medan jag och andra anser att de inte alls behöver göra det. Den ena föreställningen är att människan har ett slags sjätte sinne och den andra är att hon har en själ, som kan lämna kroppen och kanske till och med överleva döden. Jag var själv bara intresserad av möjligheten av ett sjätte sinne och då särskilt förmågan till telepati/tankeöverföring.

Forskning om telepati

Vad tittade ni på när du forskade inom fältet?

– Mitt intresse började med att en äldre kollega, Jan Dalkvist, visade mig resultat från flera telepatiexperiment som hans studenter hade gjort som övningar i experimentell metod. Deltagarna fördelades på två olika rum, ett sändarrum och ett mottagarrum. I sändarrummet visades 30 bilder, 15 positiva och 15 negativa, i en slumpmässig ordning, 20 sekunder i taget. När en ny bild visades i sändarrummet blinkade en lampa till i mottagarrummet och då skulle deltagarna där gissa om det var en positiv eller negativ bild. Utöver detta fick de även svara “ja”, “nej”, eller “vet ej” på frågan om de trodde på telepati. Resultatet var att de som var osäkra på om telepati fanns eller inte presterade signifikant bättre än både de som trodde och de som inte trodde på telepati.

– När jag år 1994 dessutom läste en nypublicerad metaanalys av resultat från Ganzfeldexperiment – den typ av telepatiexperiment som var på modet i parapsykologiska kretsar på den tiden – som också visade på signifikanta effekter, väcktes mitt intresse och jag tänkte att antingen finns verkligen telepati, eller så gör man ett eller flera fel när man gör parapsykologisk forskning och att oavsett vilket som visar sig stämma är det värt att ägna lite tid och energi till att reda ut saken.

En kombination av brister

– I omkring 15 år deltog jag sedan i projekt där vi gjorde egna telepatiexperiment men även sådana där vi granskade och hittade brister i andras experiment. Ju mer tiden gick, desto mer övertygad blev jag om att den enklaste förklaringen till de positiva resultaten i telepatiexperiment, trots att de ofta var mer rigoröst utformade än vanliga psykologiska experiment, ändå var en kombination av brister, mer eller mindre allvarliga. Det kunde handla om brister i randomiseringen (den slumpmässiga fördelningen), inte helt vattentät dubbelblindhet (vare sig deltagare eller forskare ska ha all information), p-hacking (fiskande efter signifikanta resultat), anpassning av hypoteserna efter att resultaten blivit kända, byrålådsproblemet (att bara “intressanta” resultat blir publicerade) och så vidare. Alltså precis samma brister som lett till den så kallade replikeringskrisen inom fler mer etablerade vetenskaper, som psykologi och då kanske särskilt socialpsykologi.

Vad har du för tankar kring hur paranormala fenomen tar plats i dagens samhälle?

– Jag känner mig tudelad. Dels kan jag bli arg och upprörd av att så många vuxna människor tror på så bisarra saker som spöken och att “själen” kan lämna kroppen och flyga omkring hit och dit, men kanske ännu mer när vidskeplighet och magiska föreställningar leder till att människor lockas att ta del av “behandlingar” som gör att de blir sjuka(re) och kanske till och med dör. Men dels är jag ju också medveten om att ingen är helt befriad från irrationella tankar och att vi alla efter bästa förmåga försöker hitta mönster och teorier som förklarar vår värld.

Gränsen mellan förnuft och oförnuft är inte alltid så glasklar som man kan tro

– I själva verket är ju vetenskapen själv sprungen ur detta behov. Forntidsmänniskan iakttog himlafenomenen och såg att de uppvisade regelbundenhet som gjorde att fenomenen kunde förutsägas långt in i framtiden med matematisk precision. Detta antog de helt naturligt borde kunna gälla också jordiska fenomen som kommande skördeutfall, inflation, människoöden och krig, alltså kärnan i astrologin. Gränsen mellan förnuft och oförnuft är inte alltid så glasklar som man kan tro.

Vad forskar du om idag?

– På senare år har jag haft förmånen att få deltaga i flera intressanta forskningsprojekt om suicid. Ett av dessa tangerade mitt tidigare intresse för parapsykologi. Vi kunde utifrån uppgifter om samtliga självmord i Sverige, Österrike och Schweiz under de senaste 40–50 åren, visa att det inte finns minsta lilla samband mellan månens olika faser och sannolikheten för att självmord ska begås. Utifrån samma data kunde vi även konstatera att övergången från vintertid till sommartid, när vi förlorar en timme och många får lite försämrad sömn, heller inte ökar risken för självmord.

Läs mer om Joakim Westerlund