Ny forskningsrapport: Så påverkades svenskarna av distansarbete under och efter pandemin

Syftet med rapporten

Syftet med projektet var att undersöka hur det omfattande distansarbetet under och efter covid-19-pandemin har påverkat arbetstagares livsbalans, arbetskvalitet och fysiska samt psykiska hälsa. Projektet syftade även till att identifiera vilka grupper som gynnats respektive missgynnats av distansarbete samt vilka faktorer som förstärkt eller mildrat dess effekter. Paraskevi Peristera, docent i psykologi och projektledare, berättar om rapporten och resultaten.

Vilka resultat överraskade mest?

– Projektet undersökte hur det stora skiftet till distansarbete har påverkat balansen mellan arbete och privatliv, arbetets kvalitet och hälsan. Vi tittade på många olika faktorer, från psykisk hälsa, stöd och rättvisa i arbetet, familjeliv och personalomsättning. Flera av resultaten var oväntade.

Ett oväntat fynd, som vi går djupare in på nedan, var att själva möjligheten att arbeta hemifrån spelade större roll för den psykiska hälsan än hur mycket man faktiskt använde den.

Ett annat oväntat fynd gällde personalomsättning. Bland distans- och hybridarbetare var det inte höga krav i arbetet som stack ut som riskfaktor för att vilja avsluta sin anställning, trots att detta ofta ses som den klassiska drivkraften. I stället var det låga nivåer av arbetstillfredsställelse och socialt stöd och stark konflikt mellan arbete och privatliv som starkast förutsade vem som ville sluta.

Vi intervjuade även ett antal distansarbetare där vi bland annat frågade hur de upplever sin arbetseffektivitet och livsbalans samt hälsa. Här var det slående att distansarbete var kopplat till både hög arbetseffektivitet och hög sjuknärvaro. Detta var överraskande då man skulle kunna tro att möjligheten att jobba hemma gör det lättare att vila när man är sjuk, men många valde alltså att jobba trots ohälsa.

Vilka grupper verkar ha gynnats mest av distansarbete?

– De allra flesta som arbetade på distans hade en bra balans mellan arbete och privatliv redan före pandemin och behöll den. Bland dem som hade svårt att få ihop arbete och privatliv förbättrades livsbalansen över tid för en stor andel. Offentliganställda och personer med en god relation till sin chef hade oftast en bra livsbalans och behöll den över tid. Bland dem som hade en god relation till sin chef förbättrades livsbalansen i vissa fall ytterligare. Och det intressanta är att det här mönstret höll i sig från 2018 till 2022, trots att pandemin förändrade arbetslivet ganska mycket. Betydelsen av relationen till cheferna tycks alltså inte ha försvagats av krisen, den var lika viktig när allt annat förändrades.

Liknande strukturella mönster såg vi när vi undersökte hur upplevd rättvisa i organisationen förändrades under pandemin: IT-specialister, med goda förutsättningar för distansarbete, rapporterade genomgående högre upplevd rättvisa på jobbet än byggarbetare, och pandemin varken minskade eller förstärkte den klyftan. Vi såg också en skillnad mellan män och kvinnor. Efter pandemin var män något oftare kvar i en situation med hög konflikt mellan arbete och privatliv, medan kvinnor i större utsträckning rörde sig mot situationer där konflikten var lägre.

Hur påverkades den psykiska hälsan av det omfattande distansarbetet?

– Det handlade mindre om hur mycket man jobbade hemifrån och mer om själva valfriheten. Att ha möjlighet till distansarbete, även när den inte användes, var kopplat till bättre psykisk hälsa, medan själva omfattningen av distansarbetet inte visade några konsekventa samband. De som hade möjligheten att arbeta hemifrån men valde att jobba på arbetsplatsen mådde bäst av alla grupper. Samtidigt var teknostress, dvs., stress som uppstår när digital teknik upplevs som krävande snarare än hjälpsam, till exempel genom ständig tillgänglighet, informationsflöde eller nya system som måste läras in, en tydlig riskfaktor för den psykiska hälsan. För ångest var sambandet starkare bland dem som arbetade hemifrån minst en fjärdedel av tiden än bland dem som gjorde det mer sällan eller inte alls. Vi såg också att kvinnor rapporterade sämre psykisk hälsa än män genom hela perioden, men det gick inte att förklara med distansarbetsförhållanden eller hemmavarande barn. Att skolorna i Sverige hölls öppna under pandemin kan ha dämpat en del av den press som studier från andra länder visat att föräldrar upplevde.

I intervjuerna beskrev de flesta mindre stress, bättre återhämtning och längre sömn när pendlingen försvann. Samtidigt beskrev många sämre matvanor, mer stillasittande och viktuppgång.

Har synen på arbete och flexibilitet förändrats sedan pandemin?

– Ja, mycket tyder på det. Distans- och hybridarbete verkar ha blivit en permanent del av arbetslivet snarare än en tillfällig pandemilösning. Enligt SCB arbetade omkring 6 procent av de sysselsatta hemifrån minst hälften av arbetsdagarna före pandemin. Andelen nästan fyrdubblades under pandemin och var 2024 fortfarande ungefär dubbelt så hög som före pandemin.

I våra intervjuer ville många fortsätta arbeta hemifrån, helst kombinerat med några dagar på kontoret. Några beskrev att de fått en ny syn på vad som räknas som arbetstid och de flesta ansåg att de presterade minst lika bra hemifrån. De chefer vi intervjuade beskrev att möjligheten att arbeta hemifrån har blivit en norm och en viktig faktor vid rekrytering. Krav på att återvända till kontoret tolkades därför ofta som minskat förtroende.

Vilka lärdomar från pandemin bör arbetsplatser ta med sig framåt?

– Tre saker sticker ut. För det första verkar stöd från chefer och rättvisa i organisationen vara viktiga resurser. I en studie av sjuksköterskor, lärare, IT-specialister och byggarbetare ökade den upplevda rättvisan i beslutsprocesser och den övergripande rättvisan under pandemin låg 2023 kvar över nivån före pandemin. Chefers information och bemötande förändrades däremot inte. I personalomsättningsstudien hängde arbetstillfredsställelse och socialt stöd starkast samman med en lägre vilja att sluta hos sin arbetsgivare. Den viljan (mätt 2022) var i sin tur den starkaste enskilda faktorn kopplad till vilka som två år senare hade bytt arbetsgivare, även om bara cirka 8 procent gjorde det och de faktorer vi mätte knappt kunde förutsäga vem det blev. Arbetstillfredsställelse och socialt stöd kan därför vara möjliga ingångar för att minska viljan att sluta, men vi har inte visat att det minskar faktiska avgångar.

För det andra behöver arbetsgivare hantera teknostress aktivt, inte bara tillhandahålla digitala verktyg. Teknostress 2020 hängde samman med sämre psykisk hälsa 2022, och sambandet med ångest var starkare bland dem som arbetade hemifrån minst en fjärdedel av tiden.

För det tredje fungerar flexibilitet bäst med tydliga ramar. I enkäten hängde själva möjligheten att välja samman med bättre psykisk hälsa.

Vi fann däremot inget stöd för att en viss omfattning av distansarbete, till exempel att arbeta hemifrån halva arbetstiden, skulle vara bäst för den psykiska hälsan. I intervjuerna beskrev de som hade frihet över när och var de arbetar, tydliga gränser mellan arbete och fritid och stöd från chefen en bättre balans. Samtidigt beskrevs arbetsintensifiering och isolering, bland annat när flexibiliteten ledde till längre arbetsdagar och den spontana kontakten med kollegor föll bort. Flexibilitet är dessutom ojämnt fördelad: den övergripande rättvisan var lägst bland byggarbetare, ett yrke där distansarbete inte är möjligt, och högst bland IT-specialister, där det är vanligt. Även hemma var förutsättningar ojämlika: i intervjuerna hade de med högre inkomst och större bostad ofta ett eget arbetsrum, medan andra fick arbeta där det gick, och arbetsgivarna skilde sig åt i om de stod för ergonomisk utrustning. Det gör flexibilitet till en jämlikhetsfråga för arbetsgivare, som också bör se till att de som arbetar hemifrån har en fungerande arbetsplats.

Läs mer om forskningsprojektet

Läs mer om Paraskevi Peristera