Mellan staters rätt och ansvar – om staters rätt i praktiken

I en internationell rättsordning där stater dagligen samverkar genom traktat, institutioner och gemensamma regelverk – men samtidigt upprätthåller anspråk på självbestämmande över sina områden – aktualiseras en av folkrättens mest grundläggande och samtidigt mest omdiskuterade frågor: hur långt sträcker sig egentligen en stats rätt att bestämma över sitt eget territorium? Och var går gränsen för denna rätt i mötet med andra staters intressen och det internationella samfundets gemensamma regler?

Denna problematik utgör en av grundpelarna i jur.dr. Annelie Gunnerstads avhandling ”Den territoriella statssuveräniteten och dess gränser: En utvecklingshistorisk studie”, som behandlar hur föreställningen om staters territoriella suveränitet har utvecklats historiskt och hur den i praktiken formas i samspelet mellan rättsliga principer, internationella överenskommelser och mellanstatlig praxis.

Gunnerstad försvarade med framgång sin avhandling inom ämnet rättshistoria, fredagen den 10 april 2026 vid Stockholms universitet. Opponent var docent Jakob Heidbrink från Göteborgs universitet.

Från historisk idé till modern folkrätt

Den moderna folkrätten vilar i stor utsträckning på en äldre idé om att varje stat har rätt att bestämma över sitt eget territorium och att detta utgör en central del av det internationella rättssystemet. Samtidigt har utvecklingen efter andra världskriget inneburit att stater i allt större utsträckning samarbetar över gränserna och genom avtal tar på sig skyldigheter gentemot varandra, särskilt inom områden som miljö, naturresurser och verksamhet med gränsöverskridande effekter.

Detta innebär i praktiken att staters handlingsutrymme inte enbart bestäms av nationella beslut, utan också av internationella överenskommelser och krav på hänsyn till andra stater. Mot denna bakgrund uppstår en spänning mellan ett mer teoretiskt präglat synsätt på statssuveränitet – där staten framställs som i det närmaste obegränsad inom sitt territorium – och en folkrättslig verklighet, där handlingsutrymmet i hög grad formas av internationellt samarbete och ömsesidiga förpliktelser.

– Det är egentligen förvånande att idén om en absolut territoriell suveränitet, som uppkom under sent 1700-tal, fortfarande lever kvar, säger Gunnerstad.

Samtidigt menar hon att det finns flera möjliga förklaringar till detta, bland annat att frågan inte alltid har varit föremål för tillräcklig uppmärksamhet inom modern rättsvetenskap, men också att begreppet i vissa sammanhang fyller en funktion i den politiska argumentationen kring staters handlingsfrihet.

När ett lands beslut påverkar grannländer

Ett tydligt uttryck för den spänning som uppstår mellan teori och praktik återfinns i den folkrättsliga diskussionen om relationen mellan staters rätt att utnyttja sina naturresurser och deras skyldighet att inte orsaka skada utanför det egna territoriet. Ett exempel på detta kan vara om ett land vill bygga en ny damm eller expandera industriell verksamhet, där åtgärderna riskerar att påverka vattenflöden, luftkvalitet eller ekosystem i grannländer. Denna balans har bland annat formulerats i internationella instrument såsom Stockholmsdeklarationens princip 21, där båda dessa aspekter av staters handlingsfrihet behandlas inom ramen för samma regelverk.

I den praktiska folkrättsliga utvecklingen har denna typ av intressekonflikter i stor utsträckning hanterats genom institutionella lösningar och samarbetsmekanismer. Ett exempel är Esbokonventionen, där stater förbundit sig att i ett tidigt skede samråda och konsultera varandra i frågor där planerade åtgärder kan få betydande gränsöverskridande miljöeffekter. På detta sätt hanteras potentiella intressekonflikter inte som principiella motsägelser, utan som frågor om avvägning inom ramen för ett gemensamt rättsligt system.

– I stället för att se dessa principer som oförenliga kan de förstås som två sidor av samma territoriella suveränitetsförhållande, förklarar Gunnerstad.

Mot en mer dynamisk förståelse av statssuveränitet

Avhandlingen visar att föreställningen om en absolut statssuveränitet – det vill säga idén om att en stat har en i princip obegränsad rätt att bestämma över sitt territorium utan yttre inblandning – fortfarande har stor genomslagskraft i den folkrättsliga debatten. Om suveränitet förstås på detta sätt blir dock varje internationell regel eller överenskommelse som begränsar statens handlingsfrihet lätt uppfattad som ett avsteg från ett ursprungligt och oinskränkt nationellt självbestämmande.

Ett sådant synsätt kan få betydande konsekvenser för det internationella samarbetet i frågor där stater är ömsesidigt beroende av varandra, berättar Gunnerstad. Det riskerar därmed att försvåra möjligheten att nå faktiska överenskommelser, eftersom även relativt begränsade åtaganden kan uppfattas som principiellt problematiska ingrepp i suveräniteten.

Mot denna bakgrund argumenterar avhandlingen för ett mer rörligt sätt att förstå staters suveränitet. Istället för att se suveränitet som en fast gräns mellan stater, bör den ses som något som ständigt formas i praktiken – genom internationella avtal, samarbete och de situationer där stater är beroende av varandra. Detta är vad avhandlingen beskriver som ett mer dynamiskt synsätt på statssuveränitet.

En rättsordning i ständig förändring

Annelie Gunnerstads avhandling tar sin utgångspunkt i en historiskt orienterad analys av hur föreställningar om statssuveränitet har vuxit fram och utvecklats, med syfte att bidra till en fördjupad förståelse av dagens folkrättsliga system och de spänningar som präglar dess tillämpning. Genom att synliggöra de historiska och systematiska rötterna till dagens suveränitetsbegrepp vill studien också bidra till att belysa möjliga utvecklingslinjer för den fortsatta rättsutvecklingen.

Sammantaget visar avhandlingen att staters rätt till oberoende makt över sitt eget territorium i praktiken inte kan förstås som ett fast och enhetligt begrepp, utan snarare som resultatet av en fortgående process där rättsliga principer, internationellt samarbete och faktiska mellanstatliga relationer kontinuerligt formar och omformar dess innehåll. Det är också i detta möte, som de spänningar som fortsatt kännetecknar den internationella rättsordningen blir som särskilt synliga.

Läs avhandlingen i fulltext

Läs mer om Annelie Gunnerstad

Text: Natalie Oliwsson