Christmas in Limbo

Sebastian Hällund

Det är mitten på oktober och snart ska personalens julledighetsansökningar in. Ruth har precis skickat iväg sin. Hon slår igen laptoppen, suckar och säger att personalen i den här dagliga verksamheten väldigt sällan får ledigt över jul, ”eftersom deltagarna vill jobba”. Hennes röst hårdnar och hon beskriver att det är orättvist att hon och hennes kollegor alltid får jobba på julen bara för att just deltagarna i den här verksamheten alltid är på plats: ”Ska man alltid behöva stå tillbaka om man jobbar i en verksamhet med svåra deltagare?”

I slutet av november är den mörka soffan belamrad med diverse julpynt som ska hitta sin plats: julstakar, röda änglar i trä, tomtar och grisar. Julstjärnorna hänger redan i fönstren och i ena hörnet står en fullt klädd plastjulgran med guldstjärna i toppen. ”Aisha!” ropar Stina ut från den närliggande korridoren. Aisha reser sig från uppackningen av julpyntet och möter upp Stina. Stina är märkbart ledsen. Hon verkar ha kommit ihop sig med personalen på boendet. ”Ibland blir det så när man uttrycker sig dåligt”, börjar Aisha. ”Det var inte meningen”, svarar Stina med dämpad röst. Hon fortsätter med att berätta att boendepersonalen sagt till henne att i år blir det inga julklappar. Med gråten i halsen frågar hon om Aisha tror att boendepersonalen ”hatar henne”. ”Man kan inte alltid komma överens med alla”, svarar Aisha. Men, fortsätter hon, om man är ”otrevlig” så blir det svårare att få sin vilja igenom. Stina gnyr olyckligt: ”Men de vet ju vad jag vill.”

Under en promenad i början av mars pekar Sam plötsligt på en kvinna som drar en gammal gran bakom sig. Han spärrar upp ögonen och brister ut i ett exalterat ”julgran!” Han hugger tag i axeln på Zakarias, drar honom till sig och tittar honom intensivt i ögonen: ”Julgran!” Zakarias vänder bort blicken, pekar mot toaletterna lite längre fram och säger: ”Nä Sam, sluta nu. Julen är över. Kom, in på toaletten nu.” Zakarias föser Sam i riktning mot toaletten. Hela vägen in på toaletten fortsätter Sam stirra på Zakarias, med hårt spänd käke. Senare berättar jag för Ruth att Sam sett en julgran och verkat väldigt intresserad. ”Ja, han hade väldigt mycket separationsångest från sin julgran hemma. Det blev jobbigt för honom. Man får försöka förklara att julen är slut nu, men kommer nästa år igen.”

För många av dem inom daglig verksamhet som kategoriserats ha de mest omfattande behoven kan julen ofta bli mer än bara en högtid. ”Julen” kan snarare ses som en segelduk som spänner över tillvaron, lite oavsett datum. Ett segel hopsytt av olika önskningar och begär, men med sköra sömmar som lätt spricker. Oavsett att det är julveckor menar Ruth att dessa ”svåra brukare” alltid, till personalens förtret, vill delta i daglig verksamhet. Efter att Stina kommit ihop sig med boendepersonalen skuldbeläggs hon inte bara med att ha ett otrevligt beteende, utan också hotad med indragna julklappar. Sams uppspelthet i mars gällande åsynen av en julgran blir omedelbart nedtryckt. Kalendern är omutbar, ”julen är över.”

1966, för exakt 60 år sedan, publicerade Burton Blatt och Fred Kaplan Christmas in Purgatory: en fotografisk essä över tillståndet i amerikanska institutioner för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Trots titelns katolska anspelningar är det inte någon form av renande skärseld som framförallt porträtteras i essän. Snarare är den medvetet uppdelad i två kontrasterande sektioner: helvetet och alternativet. Fotografierna från helvetet är gryniga och mörka. I bokens introduktion förklaras fotografiernas sämre kvalitet utifrån att de var tvungna att tas med en dold kamera som fästs vid Kaplans bälte. Utmärglade och ibland nakna människor framträder på bilderna. De syns bakom gallerförsedda ståldörrar, liggande på kala betonggolv i hörnen av isoleringsrum eller sittande i dagrummen, förvisso bland andra, men med tydliga pölar av urin eller avföring runtom sig. Det finns inga spår av julen i dessa infernaliska fotografier.

I motsats är fotografierna i den andra delen av boken märkbart skarpare, tagna i bra ljus och på fint klädda och glada barn, lekandes i snöklädda klätterställningar eller cyklandes på stora trehjulingar. De är först i denna institutionella miljö, den som Blatt och Kaplan vill kontrastera mot den föregående för att visa att omänskliga förhållanden inte är ett oundgängligt resultat av institutionalisering, som julen träder fram som närvarande: girlanger och kransar i taken, snögubbar och renar på väggarna. Kanske är det snarare i detta alternativ till helvetet – de nya institutionerna där människor slapp sjukhuskläderna till förmån för blommiga klänningar, nystrukna skjortor och rejäla skor på fötterna; där de inte lika tätt ställda metallsängarna nu var prydligt bäddade och krönta med fluffiga nallar; där ändlöst stirrande på trasiga tv-apparaters svarta skärmar bytts ut mot skolbänkar fulla av pysselpapper, kritor eller brevsortering – som skärselden uppstår? Inte nödvändigtvis som en plats där förlåtliga synder renas med eld, utan snarare som ett institutionellt mellantillstånd mellan evigt lidande och omedelbar frälsning. Människor som fortsatt är instängda bakom taggtråd, men beklädda, sysselsatta, och kanske gladare. Inte frälsta, men åtminstone ett steg närmare mänskliggörande.

Den svenska samtid som Stina och Sam genomför sin dagliga verksamhet i kan omöjligt beskrivas som det inferno Blatt och Kaplan dokumenterade. Men inte heller som den institutionella skärseld som framträder som helvetets alternativ. Sverige beskrivs ofta som en av få platser i världen som genomgått en total nationell avveckling av det institutionella vårdsystemet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Den uppenbara frälsningen tycks ha uppnåtts. Eller? Utifrån mina observationer i svensk daglig verksamhet för de som kategoriserats ha de mest omfattande behoven börjar jag snarare tänka på deras tillvaro som ett limbotillstånd. Julen, en av många hopsydda segeldukar i daglig verksamhet, gör det särskilt tydlig. En temporal smältdegel fylld av uppskjutna och omdirigerade önskningar och begär. Julen är över, julen pågår, julen är repressalier, julen är kalendarisk obryddhet.

”Musik!” ropar Sam från baksätet.
”Det kommer” svarar Alex från bakom ratten. När musiken börjar spela igen och minibussen rullar iväg skriker Sam:
”Tomte!”
”Vill du ha tomten?” frågar Alex.
”Aa”

Än en gång börjar Hey Ho med Freddy Kalas spelas ur högtalarsystemet. När spellistan går över till Nu tändas tusen juleljus ropar Sam: ”iiit iiit oot tomte” [byt byt låt tomte]. Alex byter omedelbart tillbaka till Freddy Kalas. Sam ler stort. Det är en tisdag i februari och det måste vara den tionde gången den senaste halvtimmen som minibussens högtalare dundrar ut låten.

Hey ho, det tramper oppå taket
Hey ho, nissen er tilbake
Hey ho, det er gaver under grana
Hey ho, og tomtegløgg i krana

För många av oss är julen nu på intågande, och försvinner sen för att, som Ruth beskriver det, komma nästa år igen. För Sam och andra är julen en av flera segeldukar som spänner bortom den tjugofjärde december. Ofta spricker den upp i motstridiga begär och krav på beteendemässiga korrigeringar, men ibland hålls den samman – som under den där februaristunden då Freddy Kalas kan spelas om och om igen utan vare sig tillrättavisningar eller avledningsmanövrar.

Sebastian Hällund

Läs mer om forskning om psykosocialt arbete

Senast uppdaterad: 2026-11-18

Sidansvarig: Institutionen för socialt arbete