Aaron Hughes: ”Vi måste fråga oss vad humaniora är till för”

Professor Hughes är känd för sitt jämförande, strikt evidensbaserade och historiskt förankrade synsätt på religionshistoria. Han är en uttalad kritiker av identitetsbaserade och konfessionella perspektiv inom disciplinen och kommer att fungera som en viktig internationell allierad med potential att stärka den svenska kritiska humanistiska forskningen i en tid då både apologetiska och aktivistiska inriktningar hotar det akademiska oberoendet. Aaron Hughes besök vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap finansieras av anslag från Vetenskapsrådet för internationella gästprofessorer.

Professor Hughes, välkommen till Stockholms universitet och Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap! Vi är väldigt glada och tacksamma för att du vill vara vår gäst och ser fram emot ett spännande samarbete. Vad såg du själv framför dig när du valde att tacka ja till att bli vår gästprofessor och vad hoppas du få ut av din tid här?

- Tack så mycket för detta välkomnande. Jag är glad att vara här och ser fram emot att bli en del av institutionen och bidra på ett meningsfullt sätt. Vad är min vision och vad hoppas jag uppnå under min tid här? Det är två svåra frågor. Det raka svaret är att jag kommer hit med ett öppet sinne och en förhoppning om intellektuella möjligheter som jag ännu inte kan föreställa mig. De senaste åren har varit produktiva och jag har tre monografier som antingen just har kommit ut eller är på väg att ges ut, samt ytterligare tre som för närvarande genomgår kollegial granskning. Jag säger inte detta för att skryta, utan för att försöka ge er en känsla av vad som rör sig i mitt huvud just nu. Jag har några idéer om ett kommande projekt, men har ingen brådska att påbörja något omedelbart. Jag vill istället engagera mig i en ny intellektuell miljö och samtala med svenska kollegor och studenter för att pausa en stund från mitt eget tänkande, som, liksom allt tänkande, kan bli vanemässigt. Det hjälper en att se saker i ett nytt ljus och, kanske viktigast av allt, att tillsammans med likasinnade kollegor fundera över gemensamma projekt och samarbeten. Så jag vill läsa, prata och lyssna, och inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag vill engagera mig i en ny intellektuell miljö och samtala med svenska kollegor och studenter för att pausa en stund från mitt eget tänkande, som, liksom allt tänkande, kan bli vanemässigt.

Har du någon tidigare koppling till Sverige eller svensk forskning inom religionshistoria?

- Jag kan besvara detta på minst två sätt. För det första har jag besökt Sverige regelbundet under de senaste åren och haft kontakt med kollegor i Stockholm, Lund och Umeå. En del av detta arbete rör det universitetsövergripande doktorandprogrammet i islamologi, och jag har följt utvecklingen av flera av doktorandernas projekt inom programmet under de senaste åren. I samband med detta har jag alltid känt kamratskap med svenska kollegor, eftersom många av dem, precis som jag, försöker ta reda på hur kritiska studier av islam skulle kunna se ut och har funnit att det bredare fältet religionsvetenskap är ett lämpligt sätt att göra detta på. Så jag tror att det är rimligt att säga att vi har ett gemensamt intellektuellt arv som vi båda drar nytta av.

- För det andra kommer jag från den största nordligaste staden i Nordamerika – Edmonton, i Alberta i västra Kanada. När jag växte upp hade vi hockeyturneringar och musik- och andra konstfestivaler tillsammans med de skandinaviska länderna. Jag tycker också att svenskar och kanadensare delar en liknande världsbild när det gäller staten och den liberala demokratins natur. Eftersom Edmonton ligger bara några breddgrader söder om Stockholm finns det även en ganska bekant flora och fauna, för att inte tala om ljusets kvalitet. Stockholm känns alltså inte helt främmande för mig ur ett geografiskt perspektiv.

I Sverige står universitetsvärlden just nu inför vissa utmaningar där samhällsklimatet rört upp krafter som på olika sätt utmanar den akademiska friheten och det vetenskapliga oberoendet. Det finns gemensamma problemformuleringar över ämnesgränserna men också specifika utmaningar för enskilda discipliner. Är detta något du känner igen, och vad utgör i så fall enligt dig de främsta hoten mot akademisk frihet inom religionshistoria?

- Jag tror inte att något av detta är unikt för Sverige och de skandinaviska länderna. Även om jag är kanadensare arbetar jag vid ett universitet strax över gränsen från Toronto i delstaten New York. Det nyliberala universitetet har, som jag ser det, vuxit fram i den amerikanska kontexten, varifrån det har importerats till ett flertal liberala västerländska demokratier och där ingår i olika lokala sammanhang. Jag kan inte uttala mig om det svenska exemplet på detta eftersom jag inte har varit här tillräckligt länge. Men om situationen här liknar den i USA kan jag säga att vi står på randen till stora förändringar. Frågan är väl: kommer vi att kunna anpassa oss och förändras i takt med tiden? Vi måste dessutom ställa oss en rad frågor som vi kanske borde ha funderat på för länge sedan: Vad är humaniora till för? Hur förhåller den sig till medborgarnas, skattebetalarnas och andra intressenters angelägenheter? Det slår mig att diskussionen kring detta kanske är mer livlig i Sverige än i USA och Kanada, men jag hoppas få reda på mer under de kommande månaderna. Jag vill dock säga att den inskränkning av yttrandefriheten som USA just nu genomgår är problematisk, särskilt för oss som arbetar med islamiska studier.

Jag har alltid känt kamratskap med svenska kollegor, eftersom många av dem, precis som jag, försöker ta reda på hur kritiska studier av islam skulle kunna se ut och har funnit att det bredare fältet religionsvetenskap är ett lämpligt sätt att göra detta på.

- Även om jag är övertygad om att sådana förbud kommer att drivas igenom, vilket sådana saker oundvikligen gör, är en ännu större oro den roll som generativ AI spelar och vad detta kommer att innebära inte bara för våra studenter, utan också för vår egen forskning (särskilt inom humaniora). Jag är orolig för att det kommer att leda till en utarmning av mänskligt uttryck och kreativitet, två typiska kännetecken för undervisning och forskning inom humaniora. För att uttrycka det mer konkret: Vad innebär det att inte kunna arabiska och aldrig ha levt i en muslimsk miljö, men plötsligt kunna klicka på en knapp som omedelbart översätter ett arabiskt korpus som man sedan kan skriva en doktorsavhandling eller en bok om?

Du har, bland mycket annat i din omfångsrika forskning, lyft fram den litterära formens betydelse för religiösa skrifter. Kan du säga något kortfattat om vad som intresserar dig med den språkliga formen och vad det får för betydelse att studera detta inom religionshistoria?

- Det är intressant. Jag vet inte om jag skulle ha kallat detta en höjdpunkt i min forskning, men ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag vad du menar. När jag var yngre brukade jag tro att filosoferna hade svar som kunde hjälpa till att lösa livets svårigheter. Men ju äldre jag blir, desto mer tycker jag att filosofin är för teknisk och rör sig för långt bort från livet. I allt högre grad finner jag tröst (och svar) i litteraturen och i musiken. Litteraturen ger oss en uppsättning berättelser och musiken ger oss ett soundtrack som hjälper oss att hantera svårigheterna och skönheten i vad det innebär att vara människa. Och för att svara på frågan: Ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag på vikten av berättande som metod. Jag har arbetat med en monografi om avkolonisering av islamiska studier, och jag har läst en hel del om det vi, åtminstone i Kanada, kallar urfolksstudier. Det senare området har, enligt min mening, lyft berättandet till en metodik som ett sätt att etablera narrativ suveränitet. Med detta menar man att samhällen har en inneboende rätt och makt att kontrollera, skapa och definiera sina egna berättelser, historier och representationer. Detta hjälper dem att själva bestämma hur de ska framställas, ofta på ett sätt som direkt motverkar koloniala berättelser, stereotyper och felaktiga framställningar. Och, för att vara ärlig, försöker jag förstå vad allt detta innebär för islamvetenskapen, för religionshistorien och för humaniora i stort. Vi är ju trots allt berättare, men många av oss inom den akademiska världen har glömt bort det.

Utöver ditt arbete som gästforskare här under 2026, finns det något annat du vill hinna med under ditt besök i Stockholm och Sverige?

– Ja, jag är ett stort fan av fotboll, hockey och livemusik. Och jag vet ju att Stockholm är känt för alla tre. Som västkanadensare gillar jag också att vistas i naturen. Så jag hoppas kunna ägna mig åt alla dessa fritidsaktiviteter.