Nytt forskningsprojekt: 100 år av ojämlikt ägande mellan kvinnor och män

Det nya projektet En historisk kartläggning av könsskillnader i förmögenhet i Sverige, 1850–1950 leds av Elise Dermineur Reuterswärd, finansieras av Vetenskapsrådet (VR) och genomförs tillsammans med Kristina Lilja, docent vid Uppsala universitet. Parallellt kommer även en doktorandtjänst med samma forskningsinriktning, finansierad av Handelsbanken, att utlysas.

Projektet tar sig an en fråga som ekonomhistoriker sällan har undersökt: Hur mycket ägde kvinnor jämfört med män, och varför? Med hjälp av tusentals bouppteckningar, skattehandlingar och testamenten ska forskarna skapa den första individbaserade kartläggningen av förmögenhetsgapet mellan kvinnor och män i Sverige över ett helt sekel, från 1800-talets patriarkala äganderättssystem till den framväxande välfärdsstaten under 1900-talet.

Varför studera kvinnors förmögenheter, och varför just nu?

Därför att förmögenhetsojämlikhet också har en könsdimension. Kvinnor äger i dag mindre kapital, har färre värdefulla tillgångar och sparar mindre till pensionen än män. Bland världens miljardärer är kvinnor fortfarande få. Dessa skillnader har en historia, men vi vet förvånansvärt lite om den.

Sedan Thomas Pikettys forskning har ekonomhistoriker i detalj kartlagt glappet mellan rika och fattiga, så kallad vertikal ojämlikhet. Däremot har avståndet mellan män och kvinnor, den horisontella ojämlikheten, i stor utsträckning förbisetts. Den främsta orsaken är praktisk: historiska förmögenhetsuppgifter registrerades vanligtvis på hushållsnivå, vilket gör det svårt att avgöra vad som tillhörde hustrun respektive maken. De studier som finns är ofta begränsade i både omfattning och tidsperiod och fokuserar inte sällan på ogifta kvinnor.

Hur ska ni mäta förmögenhetsgapet?

Genom att studera individer snarare än hushåll. Projektet kombinerar omkring 8 000 bouppteckningar, cirka 6 000 skattedeklarationer från sex olika mätår samt omkring 400 testamenten från trettio familjer som följs över flera generationer. Makar analyseras var för sig och materialet kopplas samman med hjälp av bland annat kyrkoböcker för att säkerställa identiteter.

Bouppteckningar har sina begränsningar. De överrepresenterar äldre personer och fångar inte upp människor som saknade tillgångar. Det första problemet kan korrigeras statistiskt, medan det andra inte fullt ut går att åtgärda. Därför är skatteuppgifterna särskilt viktiga.

I analysen används inte enbart genomsnittsvärden, eftersom ett fåtal mycket förmögna individer kan ge en missvisande bild. I stället använder forskarna bland annat Gini-index och percentilrankningar. Den centrala frågan blir: Var befann sig en genomsnittlig kvinna i förmögenhetsfördelningen jämfört med en genomsnittlig man, och förbättrades hennes position över tid?

Vad förväntar ni er att hitta, och varför är resultaten relevanta i dag?

En pilotstudie av ogifta adelskvinnor 1850 och 1910 ger en fingervisning. Efter de juridiska reformerna under slutet av 1800-talet ökade deras förmögenheter, och de finansiella tillgångarna växte snabbast av allt. Reformernas effekter tycks ha gjort det lättare för kvinnor att investera.

Samtidigt rörde det sig om en privilegierad grupp. Om samma utveckling gällde för exempelvis en sömmerska på Södermalm eller en änka i Mora återstår att undersöka.

Forskarna räknar också med att familjen spelade en avgörande roll. Arvstraditioner kunde gynna söner även när lagstiftningen föreskrev lika arvsrätt. Projektets aktualitet är tydlig: kvinnors pensioner, kapitalinkomster och ägande av tillgångar släpar fortfarande efter männens, även om lönegapet har minskat över tid. Genom att förstå historiska erfarenheter kan vi få en bättre bild av hur institutioner, familjer och marknader tillsammans har format kvinnors möjligheter att äga och bygga förmögenhet.