Empati behövs i designyrket – digitala lösningar får inte utesluta människor

Empatin får inte gå förlorad i designyrket, menar Upeksha Hettithanthri. Hon har disputerat på Institutionen för data- och systemvetenskap och vi passade på att ställa några frågor.

Grattis! Hur känns det att vara doktor?

– Tack! Det känns både meningsfullt och ödmjukt. Att disputera är inte bara en akademisk milstolpe, utan också en personlig resa som kräver uthållighet, nyfikenhet och envishet. Doktorsexamen representerar år av ifrågasättande, lärande och utveckling, och innebär också ett starkt ansvar att bidra till samhället.

Doktorsexamen representerar år av ifrågasättande, lärande och utveckling

Berätta lite om din avhandling!

– Ett av de viktigaste resultaten är att empati saknas i den designprocess som tillämpas i den konventionella designstudion. Den skiljer sig därmed från så kallade design thinking-modeller. Studien visar att med omfattande användning av digitala verktyg fjärmas designstudenter från verkliga sammanhang. Designprocessen i en konventionell studio börjar ofta i idéfasen – man missar därmed de faser som handlar om problemdefinition och empati med användare.

– Så kallade real-life design studios utgår i stället från verkliga situationer, då integreras empatin direkt i designprocessen. Och när empatisering återkommer iterativt genom alla faser i design thinking-processen förstärks ett mer heltäckande och människocentrerat förhållningssätt till design. Informations- och kommunikationsteknologi bör användas främst som stöd för kommunikationen – inte för att generera idéer. Det möjliggör ett djupare och mer autentiskt användarcentrerat engagemang.

Hur väcktes ditt intresse för ämnet?

– Som både forskare och praktiserande arkitekt har jag länge varit nyfiken på de naturliga designprocesser som tar form i studenters sätt att tänka. Jag har ofta frågat mig hur studenter faktiskt påbörjar sitt designarbete – om de medvetet följer etablerade design thinking-modeller och tankestrukturer, eller om det finns en annan, mer implicit process. Den nyfikenheten ledde mig till att studera vad som verkligen sker i den konventionella designstudion.

Jag identifierade ett tydligt empatiunderskott i den konventionella designstudion

– I den här undersökningen identifierade jag ett tydligt empatiunderskott i den konventionella designstudion, vilket fick mig att föreslå den verklighetsnära designstudion som ett alternativ. Genom att placera studenter i verkliga sammanhang kunde jag studera hur empati växer fram naturligt och omformar design thinking-processen.

Vad händer nu?

– Framöver planerar jag att bygga vidare på min forskning genom att fokusera på hur artificiell intelligens kan gestalta, stödja eller omtolka mänskliga designprocesser. Jag är särskilt intresserad av hur AI-system kan samspela med empatiserings-, definitions-, idé- och reflektionsfaserna i design thinking, och hur detta påverkar mänsklig kreativitet, omdöme och beslutsfattande, säger Upeksha Hettithanthri.

Text: Åse Karlén