Möt våra lärare

– Det var inte det här jag hade tänkt, förklarar Gitte Petersen, när hon konstaterar att hon blev lektor i växtsystematik på DEEP våren 2018. Det hon inte hade kunnat förutse var att den högre utbildningen i Danmark skulle utsättas för så kraftiga nedskärningar som hon just hade upplevt. 

Utbildningen vid Köpenhamns universitet, där Gitte hade arbetat sedan 1990, hade då drabbats av tvåprocentiga nedskärningar per år i flera års tid och det finns ju en gräns för hur långt man kan effektivisera. Det var oundvikligt att många förlorade sitt arbete och Gitte var en av dem, så utlysningen av lektoratet i Stockholm kom verkligen lägligt! Och när hon säger att karriären inte blev som hon hade tänkt sig, så ser hon faktiskt ändå ganska glad ut.

Tidigt intresse för växter

Att Gitte skulle ägna sig åt växtsystematik var i alla fall inte oväntat. Redan som barn var hon intresserad av botanik och odlade egna växter i ett hörn av föräldrarnas trädgård. Dessutom har hon alltid gillat att klassificera saker, så systematiken var ett naturligt val. 

Studierna vid Kongelige Veterinær- og Landbohøjskole ledde till en avhandling som blev färdig 1990 och behandlade hybridisering mellan olika sädesslag. 

Efter disputationen var Gitte alltså trogen Köpenhamns universitet, förutom en kortare postdokperiod vid University of Minnesota. Fram till 2005 var hon anställd vid dåvarande Botaniska institutionen men därefter sökte hon sig till Statens naturhistoriske museum, Danmarks motsvarighet till Naturhistoriska riksmuseet i Sverige. Det var inget långt steg, för till skillnad från det svenska Riksmuseet är det danska museet en integrerad del av universitetet, och där blev Gitte kvar tills hon kom till SU.

Att reda ut trassliga växtgenom

När Gitte väl hade börjat forska inom växtsystematiken hade hon också anledning att säga ”det var inte det här jag hade tänkt mig”. En helt ny värld öppnade sig nämligen när hon 
började använda molekylära data. Först var hon ganska tveksam till att tillbringa arbetstiden på labb och framför datorn i stället för i trädgårdar och växthus, men snart växte fascinationen över allt som DNA-molekylerna kan avslöja. 

Växtceller har ju tre genom: det nukleära, kloroplastens och mitokondriens. Av dessa tre har mitokondriegenomet visat sig vara speciellt intressant och mycket dynamiskt med en häpnadsväckande variation i form och struktur. Dessutom kan DNA från andra genom (till och med från andra arter) inkorporeras i mitokondriens DNA. 

Även om Gitte alltid har gillat ordning och reda – det syns på hennes välstädade skrivbord – tycker hon att forskningen är som mest spännande när allt tycks vara en enda röra. Att hitta biologiska förklaringar till att det inte stämmer med tidigare fylogenetiska hypoteser är ju rena detektivarbetet!  

Mistelns mysterier

Efter att en tid ha studerat gräs och andra enhjärtbladiga växter kom hon så småningom in på parasitiska växter och det är fortfarande hennes huvudintresse. Favoritorganismen är mistel, en parasitisk växt som i Sverige kan hittas på grenar av lind och lönn och vars bär sprids av dubbeltrastar och andra fåglar. 

Fördelen med att studera just mistel är att den är så stor att det går hyfsat lätt att isolera ren mistelvävnad och undersöka cellerna. Vad man då har upptäckt är bland annat att mistel saknar vissa gener, som man trodde var essentiella, i sitt mitokondrie-DNA. Gitte överlåter åt biokemister och fysiologer att reda ut hur misteln klarar sin cellrespiration utan dessa gener och deras produkter; det hon vill förstå är vilka evolutionära mekanismer som lett till dessa genförluster. 

Förutom mistel och dess nära släktingar har Gitte också studerat både parasitiska och icke-parasitiska växter som tallört, blomvass och olika liljeväxter.

Att undervisa om växternas mångfald

Gitte var ingen novis vad gäller undervisning när hon kom till DEEP; både på museet och på Botaniska institutionen i Köpenhamn blev det mycket undervisning på alla nivåer, inklusive distansutbildning. Hon har också utvecklat flera kurser i fylogeni och molekylär växtsystematik och varit en drivande kraft bakom Nordiskt masterprogram i biodiversitet och systematik (NABiS). 

Sara växte upp i Småland och valde att plugga i Växjö. Hon satsade på en treårig utbildning till kemiingenjör och som nyexaminerad fick hon jobb på ett reningsverk. Det tog bara ett halvår innan hon insåg att det absolut inte var hennes grej.

Då började hon fundera på vad som varit roligast under utbildningen och kom fram till att det var den biologiska delen, framför allt biokemin. Som tur var hade Högskolan i Växjö ett samarbete med Stockholms universitet som gjorde det möjligt för Sara att fortsätta sina studier här. Så hon tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm för att fördjupa sig i biokemin.

Botaniken kom in i hennes liv när hon hittade en kurs som handlade om växters biokemi och biologi. Hon fastnade på Botaniska institutionen där man inte bara forskade på eukaryota växter utan också på cyanobakterier. Sara blev intresserad av fysiologin hos cyanobakterier i Östersjön och resultatet blev både ett examensarbete och en doktorsavhandling. Efter disputationen 2006 erbjöds hon direkt att ingå i en annan forskargrupp på institutionen, och snart fick hon egna anslag och kunde bilda en egen grupp. Så har det rullat på och Sara har aldrig lämnat Stockholms universitet sen hon kom hit för så där 25 år sedan. – Det är mitt andra hem och min andra familj, säger hon.

Neurotoxiska ämnen hos växtplankton

Saras forskargrupp studerar neurotoxiner från växtplankton. De flesta vet väl att man ska vara försiktig när sommarens lockande badvatten fylls av blommande cyanobakterier¸ för de kan utsöndra giftiga ämnen som ger hudirritationer, tarmbesvär och andra akuta symtom.

Men det är inte dessa toxiner som Saras grupp studerar utan två neurotoxiner som heter beta-N-metylamino-L-alanin (BMAA) och 2,4-diaminosmörsyra (DAB). De upptäcktes först hos cyanobakterier men nu vet man de kan bildas även av andra växtplanktonorganismer som kiselalger och dinoflagellater, dessutom i större mängder än av cyanobakterier. I Saras grupp jobbar man mest med kiselalger som också är hyfsat lätta att odla på labb.

BMAA och DAB är alltså neurotoxiska och har kopplats till både Alzheimers sjukdom och ALS. Men det är ingen enkel sak att påvisa direkta orsakssamband mellan substanser som är så svåra att mäta och sjukdomar som utvecklas under så lång tid. Att toxinerna kan bildas av vanliga organismer i såväl bräckt som salt vatten är i alla fall oroande, särskilt som toxinerna kan ansamlas i filtrerande vattenorganismer som musslor.

Saras grupp överlåter gärna åt medicinarna att fördjupa sig i toxinernas effekter på människor. Gruppen fokuserar hellre på hur toxinerna bildas och vilken biologisk funktion de har. Man skulle ju kunna tro att de utgör ett försvar mot predation, men förmodligen fungerar de i stället som signalsubstanser som reglerar algpopulationernas tillväxt och den toxiska effekten är ”ett olycksfall i arbetet”.

Det är inte ofta som Sara hinner gå ut på labb numera; faktum är att det blir så sällan att det väcker uppseende när hon tar på sig en labbrock. Men provtagning och annat fältarbete släpper hon ogärna, det prioriterar hon högt, och det förläggs både till Östersjön (Askö) och till Mälaren och Hjälmaren.

– Jag gillar att strukturera komplicerat material och hjälpa andra att förstå det, berättar Claes Andréasson, som är lektor på MBW. Hur viktigt det är att vara strukturerad och tydlig märkte Claes första gången på allvar när han i tjugoårsåldern vikarierade som biologilärare på högstadiet. Fast det tog nog en hel termin innan det blev så lugnt i klassrummet att han fick utveckla sin talang för undervisning. Att pröva på jobbet som lärare i skolan var nyttigt, säger han, men det gav inte mersmak, det var för mycket fostran. 

Biologiintresset kvarstod däremot, och det hade han med sig sen barndomen. Men han hade också ett annat stort intresse, nämligen hur vårt samhälle och vår demokrati fungerar och det ledde till två terminers studier i statskunskap. Men sen blev det inte mer; han klarade inte av det relativistiska tänkande som rådde inom ämnet på den tiden, han var helt enkelt mer hemma i naturvetenskapen.

Bland proteaser och chaperoner

Claes valde då att gå Biologlinjen och avslutade grundutbildningen med ett externt examensarbete på Ludwiginstitutet för cancerforskning på Karolinska institutets campus. Han fortsatte som doktorand och disputerade 2004 på en avhandling om cellsignalering. Under avhandlingsarbetet upptäckte han ett nytt proteas och blev fascinerad av proteolytiska enzymer, så när han letade efter ett labb där han kunde göra sin postdok var han ute efter ett labb som studerade proteaser. Det fann han i Heidelberg hos Bernd Bukau på ZMBH-DKFZ, ett stort tyskt centrum för cancerforskning. Men väl där upptäckte han att det finns en ännu intressantare grupp av proteiner, nämligen chaperoner, alltså proteiner som hjälper andra proteiner att vecka sig. 

Att nybildade proteiner veckas på rätt sätt när de lämnar ribosomen är helt nödvändigt för att de ska komma till rätt plats i cellen och få sin rätta funktion. Men veckningen är en komplicerad process och mycket kan gå fel. Det kan till exempel bero på mutationer eller på skadliga ämnen som tungmetaller eller lösningsmedel. Chaperoner kan dock rädda situationen och hjälpa proteiner att få sin rätta form. Proteiner som ändå veckats fel bryts ner eller stuvas undan i aggregat. Det är lätt att förstå att man som Claes kan bli helt fängslad av denna intrikata kvalitetskontroll, det så kallade proteostassystemet!

Tiden i Heidelberg avgjorde alltså den fortsatta inriktningen på Claes forskning. Efter drygt fyra år återvände han sedan till Sverige och fick då en forskarassistenttjänst finansierad av Vetenskapsrådet. Han valde att lägga sin forskning på dåvarande Wenner-Grens institut och har nu en livaktig forskargrupp på MBW med chaperonerna i fokus. I våras blev han dessutom fastare knuten till institutionen genom att han fick ett lektorat. 

Vi bombar studenterna med koncept!

Som kursledare ägnar Claes mycket tid åt möten och administration, men han undervisar naturligtvis själv också och det tycker han om. Han trivs med att vara den som kan saker och han är duktig på att förenkla och förklara för andra, vare sig det gäller studenter på en grundkurs, projektstudenter på masternivå eller doktorander i det egna labbet. 

Och förklaringar behövs, för Claes menar att biologi är ett ämne med extremt många koncept. Inget ämne har så många koncept som biologin och vi väntar oss att studenterna ska ta till sig allt detta! Vi bombar studenterna med koncept! Biologi är plugghästarnas ämne, säger Claes och skrattar gott. 

Sabrina Büttner är född i Mutlangen i Tyskland och när hon påbörjade sina universitetsstudier valde hon att läsa biokemi i Tübingen. Inte för att hon var speciellt intresserad av biokemi, eller naturvetenskap över huvud taget; en framtid som konstnär lockade nog mer. Inte heller valde hon biokemi för att det var ett lätt ämne. Tvärtom – Tübingens utbildning i biokemi ansågs vara svår och Sabrinas tidigare kemilärare var skeptisk. Men det var just därför som Sabrina ville läsa biokemi: för att se om hon klarade av det!

Det visade sig att Sabrina hade valt rätt. Redan när hon påbörjade sitt masterprojekt kom hon in på det forskningsområde som hon har fortsatt med ända sen dess: hur celler åldras och dör. Hon blev så intresserad att när hennes handledare fick en professur i Graz i Österrike och erbjöd henne att påbörja forskarutbildning där, tvekade hon inte att följa med.

Flera år i Graz

Efter disputationen 2007 blev Sabrina kvar i Graz. Hon trivdes i staden, projektet gick bra, hon fick egna anslag och dessutom bildade hon familj. Men närheten till den tidigare handledaren låg henne i fatet, och när hon gick miste om ett stort forskningsanslag för att hon inte hade visat tillräcklig vetenskaplig självständighet, förstod hon att det var dags att ge sig av.

Det ledde till att hon 2015 fick en tjänst på Stockholms universitet, familjen flyttade hit och nu är Sabrina lektor på MBW. Hon tror att hon blir kvar här, trots vintermörkret och det nordliga klimatet.

Åldrande jästceller

Genom att både en postdok och två doktorander valde att flytta med till Stockholm, kunde Sabrina relativt snabbt komma i gång med forskningen här. Fokus låg från början på programmerad celldöd (apoptos) men har med tiden förskjutits till cellers åldrande. Som modellorganism används i första hand jäst. På cellnivå är vi alla ganska lika så det man lär sig om jästcellers åldrande gäller oftast även flercelliga organismer, inklusive oss själva.

En central aspekt som gruppen studerar är hur cellens organeller interagerar med varandra. Det kan ske både genom signalöverföring och genom direkt fysisk kontakt mellan organellernas membraner. En annan aspekt är hur åldrandet påverkas av hur mycket näring cellen har tillgång till och hur näringen är sammansatt. Cellens förmåga att kontrollera kvaliteten på de egna proteinerna försämras också under åldrandet och mekanismerna bakom detta studeras i ett nationellt konsortium där Sabrinas grupp ingår.

Gå inte N-linjen – det är för svårt! Det var rådet Ylva fick när hon skulle välja linje i gymnasiet. Hon hade tvekat mellan N och T men efter denna varning valde hon att gå kemiinriktningen på fyraårig teknisk linje, för hon var ju i alla fall intresserad av kemi. På den utbildningen ingick inte biologi som ett obligatoriskt ämne, men Ylva läste biologi som tillval, för att ha större valfrihet vid fortsatta studier. 

Och tur var väl det, för när biologiläraren gick igenom avsnittet om den genetiska koden hände något med Ylva. Hon säger att hon fortfarande ryser när hon tänker på det; ribosomens avläsning av tripletterna i mRNA – så otroligt häftigt! Att naturen kan konstruera något så genialt!

Doktorand på KI, postdok i Basel

Efter examen som gymnasieingenjör fick Ylva sitt första jobb på ett labb på KI. Som man kan ana ledde det till att hon snart blev doktorand på KI och hon disputerade där 1985. 

Avhandlingsarbetet hade biokemisk inriktning och det var först under postdok-perioden som Ylva kom till ett molekylärbiologiskt labb. Och det var inte vilket labb som helst utan Walter Gehrings Biozentrum i Basel, där man bland annat hade lärt sig att göra transgena bananflugor. Det innebar att man också började kunna förstå vad en viss gen gör, och det är det som är så intressant, säger Ylva, det är den biologiska funktionen som är så häftig, inte vad som sker utan hur det sker!

Lärorikt att undervisa

Men den mesta molekylärbiologin lärde sig Ylva när hon kom till Stockholms universitet och började undervisa i ämnet som då var alldeles nytt. Hon blev kursledare för grundkursen i molekylärbiologi och höll många av föreläsningarna. Det var en bra skola, jag lärde mig väldigt mycket på det, säger Ylva.

Ända sedan dess har Ylva blivit kvar på SU. Det har varit en hel del förändringar av organisationen och sådant tar ju alltid tid och kraft, men den senaste förändringen då den stora institutionen MBW bildades blev jättebra, tycker Ylva. Det är så intressant med en bredare verksamhet och fler kollegor och det har också lett till en lyckad integration i undervisningen!

Ylva medverkar i kurser på alla nivåer, från orienteringskursen Smittsamma sjukdomars biologi (som nu ges för sista gången) till kurser på masternivå. Hon är en uppskattad föreläsare och tycker inte att man ska belasta framställningen med för mycket detaljer på bekostnad av förståelsen; ”hellre får jag studenterna med mig än att det jag säger går över huvudet på hälften av dom” sammanfattar hon sin inställning. 

Nya spår i forskningen

Ända sedan Ylva kom till universitetet har hennes forskning handlat om hur geners uttryck regleras under olika förhållanden och hon har hållit fast vid bananflugan som modellorganism. Efter att i många år ha fokuserat på immunförsvaret har hon på senare tid slagit in på några nya spår. Ett exempel är den intrikata frågan om hur cellkärnornas delning regleras i tidiga flugembryon. 

De nya projekten innebär att Ylva än en gång har varit tvungen att läsa in sig på nya områden. Ganska krävande men spännande och kul, säger hon. Det är tyvärr inte särskilt ofta hon hinner gå ut på labbet själv men det händer att hon hjälper till med flugorna. Och hon skulle gärna ägna sig mer åt mikroskopering som är en viktig metod i de nya projekten. Det är bara det att hon har så många andra järn i elden.

Hur ser egentligen en humlas värld ut? Så enkelt kan man beskriva Emily Bairds forskning – men att besvara frågan är förstås inte lika enkelt. Emily har i många år försökt förstå vilken betydelse den visuella informationen har för insekter, framför allt bin och humlor. 

Dessa små steklar är fantastiskt skickliga på att navigera, både ut till pollen – och nektarrika växter och tillbaka hem till boet. Men vad ser de egentligen? Genom att insekter är så små, och har så små hjärnor, har vi faktiskt en chans att förstå hur de fungerar genom jämförande studier av beteende och anatomi. Hur man bär sig åt rent konkret ska vi strax återkomma till.

Från södra Australien till norra Europa

I motsats till humlorna har Emily själv inte varit så bra på att navigera hem, tvärtom – hon bor nu så långt bort från det ursprungliga boet man kan tänka sig. Hon växte upp på en gård i Australien, omgiven av hästar och kor, höns och hundar och katter. Inte så konstigt att hon blev intresserad av djur! 

Men intresset för psykologi och neurovetenskap var minst lika stort så när hon började på universitetet i Canberra var det omöjligt att välja; det blev dubbla kandidatexamina efter studier i såväl biologi som filosofi, antropologi mm. Det som intresserade Emily allra mest var hur hjärnan fungerar, ur alla tänkbara aspekter. 

Som tur var blev hon engagerad i det hon kallar “det optimala projektet”: att träna tambin i olika visuella miljöer. Arbetet ledde så småningom till en doktorsexamen om synstyrd flygkontroll hos bin. Projektet hade också en teknisk aspekt, något som fortfarande intresserar Emily. Om man lyckas förstå hur insekter navigerar, kan man kanske också förbättra flygande robotars navigation?

Efter en kort vistelse i Bielefeld i Tyskland blev Emily erbjuden en postdok i Lund. Där har man länge haft en livaktig forskning om sinnesbiologi med tonvikt på jämförande synforskning, så det var ju den bästa tänkbara forskningsmiljön för Emily. 

Avancerad avbildningsteknik

För att kartlägga de anatomiska strukturerna i insektshjärnan har Emily och hennes medarbetare använt en teknik som kallas mikro-CT. CT betyder computed tomography, på svenska datortomografi eller skiktröntgen. Tekniken innebär att man får en stor mängd röntgenbilder, tagna ur olika vinklar. Utifrån dessa kan man sedan rekonstruera den tredimensionella uppbyggnaden av till exempel ett organ och metoden är numera vanlig inom medicinsk diagnostik. 

Mikro-CT fungerar på samma sätt men ger bilder med mycket högre upplösning, så att det är möjligt att avbilda ett insektsöga på mikrometernivå. Den viktigaste modellorganismen i Emilys forskning har hittills varit mörk jordhumla (Bombus terrestris), en art som är lätt tillgänglig eftersom den utnyttjas kommersiellt som pollinerare i tomatodlingar i växthus. Men Emily kastar också blickarna norrut och undrar om fjällvärldens speciella humlearter ser på sin omvärld på ett annat sätt; de lever ju i en miljö som badar i ljus hela sommaren. Förutom humlor har Emily också använt dyngbaggar och platthornsmyggor som försöksorganismer. 

Hur känner en fjärilshona igen den växt hon ska lägga sina ägg på? Hur hittar hon en hane att para sig med och hur lockas hon till energirika nektarkällor? Detta är frågor som har fascinerat Mikael Carlsson på Zootis i många år. Han försöker förstå hur fjärilar ”tänker”, vad som styr deras beslutsfattande och var i hjärnan detta äger rum. Mikael förklarar att beteendet beror till stor del på doftsignaler, även om andra typer av sinnesintryck bidrar. Beteendet måste vara relevant för den aktuella situationen; om man letar efter en partner bör man ju inte låta sig distraheras av irrelevanta doftsignaler från växter. Det bör alltså finnas någon överordnad styrning av doftresponsen. 

Men hur undersöker man det?

Minst lika fascinerande är de metoder han använder för sina studier. Han ser bokstavligt talat in i fjärilens huvud för att kartlägga vilka nervceller och nervbanor som aktiveras när en fjäril stimuleras med olika typer av dofter. 

Metoden kallas functional imaging och bygger på att tillsatta fluorescerande ämnen binder specifikt till vissa andra ämnen i fysiologiskt aktiva celler eller vävnader. När hjärnan studeras i mikroskop och avbildas på datorskärmen, syns det som färggranna fläckar var i hjärnan ämnena har bundit.

När Mikael först började intressera sig för fjärilars doftsinne studerade han nattfjärilar. Men nu är det dagfjärilar som gäller, i första hand vinbärsfuks och nässelfjäril. De är intressanta att jämföra, för trots att de är hyfsat nära släkt, är vinbärsfuks en generalist medan nässelfjärilen är specialist, starkt knuten till brännässlor. 

John Fitzpatrick är född i Vancouver och kom till Stockholms universitet i oktober 2015. Han anställdes då vid Zoologiska institutionen som biträdande lektor i etologi. Men vägen från Kanada till Sverige var sannerligen inte spikrak. Efter grundutbildningen i Vancouver i västligaste Kanada disputerade John i staden Hamilton i östra delen av landet.

Därefter bar det av till Perth i sydvästra Australien för en postdokperiod som varade i fem år. Den följdes av nästan tre år i Manchester i England, nu på en tjänst som lecturer. Fältarbeten i Afrika och på Trinidad har han också hunnit med. Svenska hustrun Maria, även hon etolog, har gjort ungefär samma resa, fast med Stockholm som utgångspunkt i stället för Vancouver. Till slut landade båda i Stockholm och här vill de bli kvar.

Intressanta fortplantningsbeteenden hos fiskar

Den långa resans röda tråd är förstås forskningen. Redan under studietiden blev John fascinerad av hur olika beteenden hos djur har utvecklats. Nu studerar han sexuell selektion och evolutionen av egenskaper och beteenden i samband med fortplantningen. Några av de områden han intresserar sig för är konkurrens mellan hannar före och efter parning, honors partnerval, utvecklingen av så kallade sexuella vapen samt hur sexuella beteenden påverkas av minskad genetisk diversitet i små och isolerade populationer.

Forskningen bedrivs både i fält och på labb och omfattar såväl kontrollerade experiment som jämförande fylogenetiska analyser. Det han studerar är inte bara beteenden utan också anatomiska egenskaper hos till exempel könsorgan och spermier. Som studieobjekt har John valt fiskar som foreller, ciklider och guppyer men också betydligt större djur; hans studenter har ibland finkammat fiskmarknader världen runt för att samla in hajar och rockor och studera deras anatomi.

Fördelen med halvnäbbar

För att kunna göra experiment på fiskar behövs dock mindre och mer lätthanterliga djur och John har fastnat för en typ av fisk som lär vara uppskattad av akvarister, nämligen halvnäbbar. De förekommer naturligt i malaysiska och indonesiska farvatten men är lätta att föda upp i akvarier. Namnet syftar på att underkäken är betydligt längre än överkäken vilket ger fisken ett mycket speciellt utseende. Med en storlek på bara 7 cm och försedda med starka signalfärger och bisarra könsorgan är de idealiska studieobjekt. En särskild akvarieavdelning för Johns försök med halvnäbbar har byggts i E-huset.

Vägen till Zoologiska institutionen, eller Zootis, och ekologin har varit krokig, berättar Niklas. När han började studera var ämnesvalet inte alls givet, han började på Kulturvetarprogrammet men hoppade av och jobbade ett tag. Det var först när han i slutet av 1980-talet fick ett nyväckt miljöintresse som han växlade spår och började på dåvarande Naturvetarlinjen.

Niklas valde en inriktning mot geovetenskap men dess första år innehöll en biologikurs med fokus på ekologi och miljöfrågor och då trillade polletten ner: det var ju biologi som han var intresserad av på allvar. Därmed blev den krokiga vägen spikrak: Niklas avslutade sin grundutbildning med fristående kurser i biologi, disputerade i zooekologi 1999 och förutom en postdokperiod i USA har han blivit kvar på Zootis ända sedan dess.

Studier av praktfjärilar

Trots det stora miljöengagemanget har Niklas forskning inte fokuserat på miljöproblem. Han menar att dagens miljöfrågor handlar mer om politik och ekonomi än om biologi och för övrigt har vi redan all biologisk kunskap vi behöver för att agera. I stället har hans forskning inriktats på ekologiska och evolutionära interaktioner mellan insekter och deras värdväxter.

Somliga barn vet precis vad de vill ägna sig åt i livet. Ett sådant barn var Niclas Kolm, som bara sju år gammal startade sitt första saltvattensakvarium, påhejad av sina föräldrar. Han skulle bara ha vetat att han fyrtio år senare skulle ha flera tusen akvarier! Då var han inspirerad av Cousteaus undervattensfilmer. Nu är han professor i etologi på Zootis och lika intresserad av fiskars beteenden som när han var barn.

En spikrak karriär

Man kan nog säga att utbildningen och karriären har gått som på räls. Eftersom Niclas växte upp i Sandviken låg det närmast till hands att läsa biologi i Uppsala. Visst var kurserna i zooekologi roliga men de verkliga ögonöppnarna var statistikkurserna. Då upptäckte Niclas att han tyckte statistik var mycket roligare än han trodde, ett användbart intresse. 

Niclas kallar sig själv ”extremt egensinnig” och lyckades få designa ett doktorandprojekt alldeles själv, något som ingen skulle få göra idag. Projektet handlade om partnerval och investering i föräldravård hos en munruvande kardinalfisk som bara finns på centrala Sulawesi. Det blev många experiment i labbets akvarier men också några fältresor.

Efter disputationen 2003 var Niclas ett par år i Norwich och Edinburgh innan han återvände till Uppsala och en VR-forskarassistenttjänst 2006. Sommaren 2013 kom han så slutligen till Zootis i Stockholm som professor och några år senare slutade han arbetspendla och flyttade hit privat. Det har han inte ångrat. Det känns nästan ovant att höra någon lovprisa Stockholm så mycket; Stockholm är en riktigt ”häftig” stad, säger han. 

Att forska på fiskar

Niclas forskning är helt inriktad på hjärnan, närmare bestämt hjärnans evolution och sambandet mellan hjärnans morfologi och individens beteende. Det innebär både labbexperiment och jämförande fylogenetiska analyser. De senare bygger på litteraturdata och inbegriper tusentals arter av vertebrater. Men för de praktiska experimenten är det mest fiskar som gäller, framför allt guppys. 

Niclas har egentligen svårt för djurförsök. Ändå handlar det här om ”snälla” djurförsök, för om man ska göra inlärningsförsök får djuren absolut inte vara stressade. Att Niclas är svag för sina försöksdjur framgår när han beskriver hur de kommer fram och vill jobba när forskarna dyker upp vid akvarierna. – De är betydligt mer hundlika än man kan tro, förklrarar Niclas, och en guppy kan göra mycket för att få en nytinad Artemia.

Bra med stor hjärna?

Det var först i samband med examensarbetet som Tina hamnade i marin miljö. Men då var det egentligen inte havet i sig som lockade utan de sociala och ekologiska problemen i Sydostasiens kustmiljöer. Som doktorand fortsatte hon att studera stressade organismer i tropisk miljö och 2002 disputerade hon i marin ekotoxikologi.

Men att fortsätta med forskning i tropikerna var inte realistiskt när det blev dags att bilda familj, så efter disputationen har Tina stannat i Sverige. Dessutom insåg hon tidigt att hon inte skulle göra karriär som forskare. Hon är alldeles för intresserad av att möta olika miljöer, olika människor, olika frågeställningar. Därför kändes det helt rätt när hon efter disputationen fick jobb på Stockholms marina forskningscentrum (SMF) med uppdraget att vara en länk mellan marin forskning på SU och aktörer i samhället. 

Det bästa med jobbet på SMF var kanske att hon under två år ”hyrdes ut” till Naturvårdsverket som marin expert. Under den tiden insåg hon hur lite forskarna vet om hur man jobbar med havsfrågor i samhället. Vad som behövs är en dubbelriktad kommunikation mellan forskare och beslutsfattare; det är lika viktigt att forskarna får information om samhällets behov och utmaningar som att forskarnas resultat når utanför universitetet. Det har sedan dess varit hennes ledstjärna. 

Vad skulle du göra om du fick en halv miljard?

I början på 2010-talet förstod man på universitetet att det fanns ett intresse hos svenska filantroper att stödja verksamhet om Östersjön. Det gällde särskilt finansmannen Björn Carlson, som älskade havet och skärgården och hade inrättat en stiftelse, BalticSea2020, med femhundra miljoner ur egen ficka med syftet att på olika sätt stödja en positiv utveckling i Östersjöns miljö.  

När Naturvetenskapliga fakulteten efter två utredningar skissat på vad man skulle vilja göra med litet extra pengar utifrån, då satsade Björn Carlson hundra miljoner av stiftelsens medel - ett belopp som vida översteg vad utredarna kunnat drömma om. 

Pengarna finansierade uppbyggnaden av en kraftfull funktion där forskare, kommunikatörer och policyanalytiker skulle arbeta integrerat för att stödja beslutsfattare med vetenskaplig kunskap. Satsningen placerades på det nyinrättade Östersjöcentrum. Tina var centrets föreståndare och Christoph Humborg dess vetenskapliga ledare. Astrid Söderbergh Widding fick som nytillträdd rektor nöjet att inviga centret 2013. 

Tina och Christoph är kvar i ledningen och Tina prisar denna ledningsmodell. Christoph fokuserar, tillsammans med institutionerna, på hur forskningen kan utvecklas medan Tina fokuserar på finansiering, personal och kommunikations- och policyarbete. 

Stiftelsen BalticSea2020 är idag omvandlad till en prisstiftelse där Björn Carlsons Östersjöpris delas ut årligen till ”forskare eller annan person som lämnat värdefulla bidrag till Östersjöns miljö”. Prissumman är hela 4 miljoner kronor och i år gick priset till Ragnar Elmgren, professor på DEEP. Den fortsatta driften av Östersjöcentrum finansieras idag genom basanslag från fakulteten samt olika externa anslag. 

Östersjöcentrums uppdrag utåt

Östersjöcentrums ska alltså ”stötta samhället med vetenskaplig kunskap för bättre beslut”. Det gör man på flera sätt. Centret har egna forskare, även om de inte är särskilt många i förhållande till det totala antalet SU-forskare som studerar Östersjön. Men centrets forskning har till stor del en tillämpad inriktning, just för att stödja beslutsfattande i samhället.

Aktuella forskningsresultat – inte alls bara från centret – sammanfattas i så kallade Policy briefs. De är tänkta att underlätta till exempel en politikers engagemang i Östersjöfrågorna. Ett exempel är en aktuell Policy brief med rubriken ”Det nya avloppsdirektivets effekter på näringstillförseln till Östersjön”. Östersjöcentrum ordnar också Baltic breakfast, en serie välbesökta frukostseminarier som presenterar den senaste kunskapen för samhällsaktörer och media. Den som inte är så morgonpigg kan se seminarierna i efterhand på YouTube. 

Östersjöcentrums verksamhet inom SU