När molnen skingras träder unga stjärnor fram
Forskare har med hjälp av rymdteleskopen Hubble och James Webb studerat tusentals unga stjärnhopar när de lämnar de gas- och stoftmoln där de föds. Studien, som publiceras i Nature Astronomy, visar att stora stjärnhopar gör sig av med sin omgivande gas snabbare än mindre hopar. Resultaten ger ny kunskap om hur stjärnor bildas och påverkar sin omgivning.
Den här bildmosaiken visar galaxen M51. Den övre bilden visar en stor del av galaxen, inklusive spiralarmar och galaxens centrum. Bilden till vänster zoomar in på en av spiralarmarna där man kan se mer detaljer. Den vänstra bilden visar ett stjärnbildningsområde i spiralarmen. Den blå färgen i bilderna visar var det finns stjärnhopar som lämnat sitt gasmoln. Dessa stjärnor hettar upp gas i sin närhet, som visas i orange färg. Den röda färgen i bilderna visar utstrålning från stoft som finns i de täta gasmoln där stjärnor och stjärnhopar bildas.
Det var spännande att se att tiden det tar för en stjärnhop att träda fram hänger ihop med hur massiv den är. Det påverkar vår förståelse av allt från planetbildning till galaxers utveckling, säger Alex Pedrini, doktorand vid Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet och studiens försteförfattare.
Alex Pedrini forskar om hur stjärnor bildas och hur de påverkar sina galaxer. De flesta stjärnor föds i täta moln av gas och stoft. När unga, massiva stjärnor börjar avge energi blåser de bort materialet omkring sig, vilket bromsar fortsatt stjärnbildning.
Studerade tusentals stjärnhopar
Forskarna använde James Webb- och Hubbleteleskopen för att studera unga stjärnhopar i fyra närliggande galaxer: M51, M83, NGC 628 och NGC 4449.
Olika typer av ljus visar olika steg i utvecklingen. Infrarött ljus gör det möjligt att se genom stoftet och upptäcka nyfödda stjärnhopar, medan synligt ljus visar stjärnorna när gasen har skingrats.
Genom att jämföra hur många stjärnhopar vi ser i olika stadier kan vi uppskatta hur lång tid det tar för dem att träda fram och hur det beror på deras massa, säger Alex Pedrini.
Forskarna identifierade omkring 9 000 unga stjärnhopar och såg att de största hoparna utvecklas snabbare än mindre.
De fyra spiralgalaxerna som har observerats av JWST i FEAST-projektet, Messier 51 (överst till vänster), Messier 83 (överst till höger), NGC 4449 (nederst till vänster), and NGC 628 (nederst till höger). Färgerna visar samma processer som i den första bilden, och i utstrålningen från dem kan man se galaxernas spiralarmar som ett nät av filament med håligheter mellan.
Viktigt för förståelsen av universum
Resultaten tyder på att stora stjärnhopar bildas i mycket täta områden där gas lättare omvandlas till nya stjärnor.
Eftersom stora stjärnhopar skingrar sin födelsegas snabbare kan mer av deras energirika strålning spridas ut i galaxen, säger Alex Pedrini.
Studien bygger på ett nära samarbete mellan observationer från Hubble och James Webb.
Att förstå hur stjärnhopar bildas och påverkar sin omgivning är ett av huvudmålen för FEAST-teamet, säger Angela Adamo, universitetslektor vid Institutionen för astronomi och ledare för forskningsprojektet FEAST.
Forskarna hoppas att framtida observationer med James Webb-teleskopet ska ge ännu mer kunskap om hur stjärnor och planeter bildas i olika delar av universum.
FEAST
FEAST är ett internationellt forskningsprojekt lett från Stockholms universitet inom James Webb-teleskopets första observationsprogram. I projektet deltar forskare från hela världen som studerar hur stjärnor bildas och påverkar sina galaxer.
Mer information
Här finns forskningsartikeln i Nature Astronomy.
Läs mer om studien i ett pressmeddelande från European Space Agency.
Kontakt
Alex Pedrini, doktorand vid Institutionen för astronomi och Oskar Klein Center (OKC), Stockholms universitet, alex.pedrini@astro.su.se
Angela Adamo, universitetslektor vid Institutionen för astronomi och Oskar Klein Center (OKC), Stockholms universitet och ledare för FEAST, angela.adamo@astro.su.se.
Senast uppdaterad: 2026-05-07
Sidansvarig: Institutionen för astronomi